22 sep 2015

Tre år senare

Ja, nästan tre år. Så lång tid tog det för mig att släppa stoltheten och samla kraft för att åter igen ställa mig på en startlinje. I oktober 2012 gick jag i mål på Ironman Hawaii. Sedan dess har den fysiska aktivitet jag utövat mest handlat om att få kroppen att svara på träning igen och att kunna träna utan att få bakslag.

IMG_0772

Under denna tid, från oktober 2012 tills i somras har jag inte alls velat tävla. Jag har inte sett någon anledning till att starta ett lopp med målet att ”ta mig genom”. Och samtidigt så vet jag att jag skulle bli riktigt besviken om jag skulle prestera sämre än vad jag gjort innan, vilket jag med 100% sannolikhet skulle gjort, då jag inte alls tränat som förut.

Sedan i våras har jag dock kunnat träna med lite kontinuitet och jag har börjat känna mig stark igen. Samtidigt har jag kunnat släppa min personliga prestige om att ständigt prestera bra (alltså bättre än vad jag tidigare gjort). Jag har blivit mer och mer sugen på att ta på mig en nummerlapp och plötsligt en lördag för någon vecka sedan åkte jag själv till Sandviken utan att säga något till någon förutom Anna, slängde in en efteranmälan på ett 10km stadslopp, tog på mig nummerlappen och sprang med ett leende på läpparna tills jag passerade mållinjen helt utpumpad.

IMG_4828

Och vilken känsla det var. Svinnöjd över mig själv åkte jag hem och anmälde mig till det gemytliga terrängloppet  Träflasklöpet i Sundborn helgen efter. Och vilket lopp jag gjorde där, likt de andra grabbarna som jag åkte tillsammans med. (Martin vann 18km, jag kom 2:a i 9km, Johan kom 2:a i 18km och Pontus 3:a i 9km)

IMG_4834

Tre dagar senare var det sedan dags för skoljoggen på gymnasiet som jag jobbar på. 3000m mot starka idrottselever gjorde så jag fick bli tokslut en tredje gång på dryga 10 dagar. Härligt!

Magnus_mål

Nu får vi se vad som händer härnäst, men jag är definitivt taggad för att tävla mer. Jag kommer fortsätta att göra det utan krav på mig själv och om jag inte skulle tycka det vore roligt någon dag, då struntar jag helt enkelt i att ställa upp.

Leave a Comment